Men barnen då? - En föreställning om barn till missbrukare

17 december 2009

”Vad fan har mamma satt på dig för kläder Mika, du ser ju ut som en hora. Mika svarade inte, hon tryckte skamfyllt ner gråten i halsen och tittade bort. Idag ska hennes pappa gifta om sig och taxin väntar utanför dörren… ”

Citatet ovan är hämtat från Lisah Deilerts barndom. Texten använder hon i sin enmansföreställning ”Men barnen då” som visats på skolor, förskolor etc. Under våren 2010 kommer hon att turnera med föreställningen tillsammans med Lärarnas riksförbund.

Läs Daniel Ryderholms recentionen av föreställningen "Men barnen då?"

Drivkraften till att göra denna föreställning fick hon efter att studerat till lärare på två olika högskolor:
– Under hela högskoletiden fick jag inte ta del av ett enda seminarium eller lektion om de glömda barnen. Det är ju ändå vi lärare som ska möta dessa barn dagligen. I mitt arbete som lärare möter jag så många barn och ungdomar som mår dåligt. De har många frågor men ingen som svarar. Med min föreställning vill jag beröra och få fram ett budskap både till elever och vuxna. Budskapet till barnen är att tala om för dem att ”vänta inte på att vuxna ska hjälpa dig utan gå till dem som kan hjälpa” och budskapet till vuxna är att de kan fungera som en länk till att barnen får hjälp.

Lisah berättar att hennes föreställning berör åhörarna på olika sätt. Ofta är det en del människor som mår dåligt och känner igen sig i texterna. Ibland blir det helt tyst efter att hon haft sin föreställning och frågorna kommer efter ett par minuter när åhörarna har hunnit smälta intrycken. Hon fortsätter att berätta om de skriftliga omdömen hon har fått om föreställningen. Från barn och ungdomar har det varit många aha-kommentarer exempelvis; Undra vilka barn i vår klass som är glömda?, Vad modig du är som berättar. Från vuxna kommer ofta kommentarer så som; Jag måste göra något, Nu förstår jag att jag kan göra en insats utan att behöva göra allt, för det finns ju andra som kan hjälpa till (Socialtjänst, kuratorn, skolan, andra föräldrar osv.).

Självupplevda händelser
Föreställningen Lisah har gjort bygger på självupplevda händelser från hennes liv. Metoden hon använder för att berätta är fakta, dagboksläsning och sång.
Lisah beskriver sin uppväxt som ändå ganska normal för att använda hennes egna ord. Inte direkt någon klassisk missbruksmiljö även om mamman drack för mycket ibland. När väl mamman drack alkohol så konsumerade hon för mycket. Mamman var ganska avstängd och känslolös under hela uppväxten och stor del mammans tid gick till att klara av sitt liv och försörja sig som ensamstående förälder. (Mamman och pappan skilde sig när Lisah var sex år). Hos fadern fanns inget missbruk men däremot fick hon en auktoritär uppväxt med många hårda ord. Fadern uttryckte sig ofta klumpigt, allt för direkt och elakt, helt i onödan.

– Så fort jag tog upp några känslor med pappa tog han det som kritik och började försvara sig eller klanka ner på mig. Inför mamma var det ingen idé att göra några känsloyttringar eftersom hon var så avstängd, förklarar Lisah. Hon tillägger också att hennes föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar, det gör vi ju alla.

Räddaren i denna känslomässiga nöd blev den fyra år äldre brodern som med sitt empatiska sätt gav så mycket tröst han kunde. Det blev kramar och ord som ”det blir bra snart” som gjorde Lisahs vardag något så när bärkraftigt. Denna uppväxt gjorde Lisah till ett offer, frivilligt eller ofrivilligt det tvekar hon på idag. Hon ser själv att hon kunde ha gjort saker för att förbättra situationen, men samtidigt fanns det ingen som såg henne och berättade att det fanns hjälp att få.

Al-Anons program hjälpte henne ur krisen
Lisahs stapplande steg in i vuxenvärlden kantades av problem. Hon började gå på BUP, barn och ungdomspsykiatrin, vid 16 års ålder.
–Varför frågade BUP aldrig om det dracks hemma? Jag pratade ju aldrig om det för det var ju så det var och för mig var det normalt, förklarar Lisah.
BUP följdes av psykologkontakt inom vuxenpsykiatrin.

– Jag led av ångest, ibland så svår att jag nästan inte ville leva längre, det var som om jag ibland lyckades hålla mig ovanför vattenytan för att sen ramla ner i ångesthålet, fortsätter Lisah.

När hon var 22 år gammal träffade Lisah en man med missbruksproblem och fick en dotter tillsammans med honom. Relationen var inte bra och efter två år avslutades den på grund av hans beteende. Uppbrottet med dotterns far blev en stor kris i hennes liv. Så här i efterhand kan Lisah se att räddningen blev Al-Anon programmet. (Al-Anon familjegrupper är en gemenskap av anhöriga och vänner till alkoholister, som delar sina erfarenheter sin styrka och sitt hopp med varandra för att lösa sina gemensamma problem). I Al-Anon kom Lisah för första gången i sitt liv i kontakt med människor som kände precis som hon gjorde och det var där som hon bit för bit la sitt livspussel. Hon lärde sig att sätta ord på sina känslor och att våga visa sina känslor, något hon aldrig fick lära sig som barn. I hennes familj var det inte tillåtet att visa känslor. Lisah bröt fullständigt samman när hon förstod vilken människa dotterns pappa var. Samtidigt blev det en vändpunkt i hennes liv. Hon bestämde sig för att förändra sig själv och att reda ut situationen för sin dotters skull.

Hon fick en chans att genom försäkringskassan läsa till förskolelärare efter att ha varit sjukskriven en lång period för utbrändhet och depression. Hon bestämde sig för att bli musiklärare istället och sökte därför till musikhögskolan i Stockholm. Ett yrke som hon idag trivs med, inte minst på grund av de stödjande lärarkolleger hon har. Hon har hunnit arbeta ett år som musiklärare på Mälarhöjdens skola i södra Stockholm och trivs verkligen bra med både elever och kolleger.
– Jag har fantastiska kollegor. Det finns alltid någon att ringa om man behöver stöd. De har försett mig med årsplanering, lektionsplaner och mycket annat som har förenklat min arbetsvardag. Jag är så tacksam för den hjälpen, inte minst för att jag vet att det kan se helt annorlunda ut.

Text och foto: Daniel Ryderholm

Lisah Deilert

Hennes förnamn fick ett extra h när hon skulle slå sig in som popstjärna 1995. Hon hann både vara bubblare på musikkanalen Z-TV och vara med på några samlingsplattor innan karriären som popstjärna svalnade.

Ålder: 34 år

Familj: Sambo och en dotter på elva år

Bor: I Aspudden i södra Stockholm.

Arbete: Vikarierande musiklärare på Mälarhöjdens skola i södra Stockholm.

Aktuell med: Enmansföreställningen ”Men barnen då?” som ska turnera runt med Lärarförbundet under våren 2010.